jag blev inte våldtagen inatt heller

När N kom hem från krogen igår satt jag fortfarande och pillade vid datorn fast jag borde gått och lagt mig för länge sen. Det tog inte lång tid innan jag slutade skämmas över mitt nattsurfande. Hon hade med sig två män and I’m alright with that MEN
ena mannen var full, båda pratsamma och snäppet för högljudda för att jag skulle känna mig bekväm. Jag kom själv inte ihåg dom men man 1 mindes mig klart och tydligt från en krogrunda för flera månader sen.
Han sa ”jag kommer ihåg dig! Du var den blonda söta tjejen med vackra röda läppar! Men du har klippt dig, du som var så vacker!”
Inte den sortens konversation jag föredrar men okej, det var väl en komplimang, jag var trevlig, skrattade sådär tjejigt bekräftande. Han fortsatte prata om hur vacker jag är, men jag har klippt mig, det är okej, men jag hade så fint blont hår. (Jag började inse att min nya frisyr kan vara årets smartaste drag, flatlooken som skyddar mot påträngande heteromän.)
”Har du pojkvän?”
Nej.
”Varför inte?”
Jag vill inte ha nån.
Man 1, den fulle, försvinner ut i köket med N. Man 2 frågar om jag har pojkvän. Nej. ”Varför inte?” Jag vill fortfarande inte ha nån. ”Är du lesbisk?”
och jag har fortfarande inte lärt mig att ljuga, bara hålla käften och det straffar sig än en gång
”Nej, men nästan”, svarar jag så otroligt klyftigt. Detta genererar en ny kladdig sats av frågor om mitt sexliv; ”Är du lesbisk? Har du provat? Jag tror att du är lesbisk, du är nog lesbisk. Har du och N… Ni har inte…?”
Alltså herregud, vi är familj!!! jag förklarar detta gång på gång och tillslut säger jag att jag inte vill diskutera det här och går in till köket. En ny kladdig sats av komplimanger från man 1, han står för nära, det här är inte roligt men jag har blivit förpassad till Tjejens Roll i Det Sociala Spelet och jag fnittrar, låtsas att det här inte alls är en jobbig situation utan fullkomligt normalt, för det är det ju, det är ju JAG som är avvikande.

Man 1 är på väg mot mitt rum och N och jag säger att där ska jag sova, ensam, du får inte vara där och han säger jag ska gå och sova ska du sova där? ska du sova där ensam? får inte jag sova där? vad gör du om jag lägger mig där?
”Jag knuffar bort dig” säger jag allvarligt.
Jag vill gå och lägga mig och skita i de där fulla puckosnubbarna, vill inte vara med, vill vara ifred.

Och då känner jag mig så jävla våldtagbar.
Och tankarna kommer, JAG måste se till att undvika att hamna i absolut fel situation. På grund av att två okända påträngande män befinner sig i mitt hem måste JAG tänka på hur fan ska jag göra nu.

Jag tänker saker som: jag får inte somna innan dom har somnat UTIFALL ATT, jag måste hålla mig vaken ifall dom kommer in i mitt rum UTIFALL ATT, jag måste ha på mig pyjamasbyxor UTIFALL ATT

Jag tänker även en tanke som är så vidrig att jag inte vet vart jag ska ta vägen och trycker bort den snabbt. ”Jag kanske borde ligga med nån av dom ‘frivilligt’ så dom inte får för sig att tvinga sig på mig sen.”

Jag drar undan N och frågar om hon ska sova i sitt rum inatt. ”Jaa?” säger hon förvånat. ”Okej” säger jag, skäms för att jag nånstans är rädd. ”Vadådå?” frågar hon. Jag svarar inte riktigt. ”Jaha, du menar så?” fast jag vet inte riktigt om vi menar samma sak så jag frågar om vi kan sova i samma rum inatt och N är min gullemamma och hon säger jaa, det är klart vi kan gumman och jag går och lägger mig, tänder lampan och läser Harry Potter. Får inte somna än. Läser sida efter sida, försöker att inte tänka på min obefogade rädsla.

Man 1 kommer in i mitt rum. Han har alldeles för lite kläder på sig. Han lägger sig bredvid mig på min säng. Han börjar prata med mig. Jag säger åt honom att gå därifrån, jag ska sova, jag vill att du går.
Han säger ”varför sover du inte då? vad läser du? jag gillar också Harry Potter! Sov då, du kan sova”
Gå ut, jag ska sova, jag vill att du går.
Han säger ”du tror väl inte att jag ska göra nåt? ser jag ut som en sån man? jag skulle inte göra nåt utan din tillåtelse. isåfall ska jag äta upp den här hunden!”
Gå ut, jag ska sova, jag vill vara ifred, jag vill att du går.

Han går. Jag fortsätter läsa. Min rädsla känns mindre och mindre obefogad.
Jag hör ytterdörren öppnas. ”Yes, säg att dom har gått!”
Jag hör dörren till mitt rum öppnas. ”Nej, kom inte in hit!”
Jag vänder mig om och där står min bror, min söta gullebror, han säger ”Sov så gott!” som om världen vore fullkomligt trygg och jag säger ”God natt!” och kan äntligen lägga undan boken och försöka somna.

Efter ett tag kommer N och lägger sig bredvid mig och allt är lugnt. Trodde jag.

Man 1 kommer in igen. Jag vaknar inte till förrän jag hör nån prata och N vrider på sig besvärat. Han har sin arm runt hennes mage och jag ser hennes besvärade blick och jag vet att hon inte kommer göra nåt.
Jag knuffar undan hans arm. Jag tror att han låtsas sova. N puffar, väser att han ska gå och lägga sig i det andra rummet, han låtsas vara oförstående om vad vi menar och tillslut sitter alla upp i sängen.
Vi säger åt honom att gå. Jag funderar på att väcka min brorsa för att få in lite manlig auktoritet på vår sida. Jag har tappat varje spår av tjejig undergivelse och han frågar varför jag är så arg.
”För att du inte gör som jag säger!” svarar jag på skarpen. Han trilskas men till slut går han.

När jag vaknar på morgonen är det lika ljust som när jag somnade. Jag väntar tills männen har gått innan jag kliver upp. När jag går ut i köket är allt som vanligt, N surfar, bror sussar på soffan, jag tar min morgoncigg och tänker.

Tänker på att jag hatar min och alla andra kvinnors våldtagbarhet. Hatar att jag ska behöva ta ansvar. Hatar att jag ska behöva skämmas för min rädsla som kanske statistiskt sett är obefogad, ”alla män är faktiskt inte våldtäktsmän!” men som inte känns så jävla obefogad med tanke på att fem mig mer eller mindre närstående personer har blivit våldtagna, en i ungefär samma situation som jag själv befann mig inatt, och jag vill inte bli ännu en, men risken är hela tiden närvarande, det är vår verklighet och män verkar inte fatta det.

Tänker på att jag hatar det Manliga Självförtroendet som gör att män istället för att fråga ”Jag vill ha dig, vill du ha mig?” säger ”Du är snygg, varför vill du inte ha mig?” som om det borde räcka med visat intresse för att jag snällt ska sära. Som gör att de inte respekterar gränser, som gör att de tränger sig på utan att ta minsta hänsyn till ett Nej hur det än är formulerat. Som gör att jag måste lägga så mycket energi på att försvara mig från första sekund för att inte senare hamna i en situation där det är för sent.
Det Manliga Självfötroendet som gör att de inte fattar att de gör fel därför att i deras verklighet har de rätt att göra så här mot mig.

Jag blev således inte våldtagen. Det finns inget brott att anklaga dessa män för, de var bara fulla och dumma. ”Varför är du så arg? Var inte så sur! Jag skulle aldrig göra nåt mot din vilja!”

Arkiverat i:feminism, heteronorm

På den kollektiva ätstörningsfronten intet nytt

So, green is the new black. Modeindustrin har hittat ett nytt sätt att få konsumenter att fortsätta masskonsumera genom att döva vårt kollektiva dåliga samvete för miljöförstöringen.
Läste en tidning häromdan som heter Eco Queen. Det är ett mode/livsstilsmagasin riktat till kvinnor som vilket annat förutom, som namnet antyder, att allt är superekologiskt precis enligt klimatsmartdoktrinen. Glossigt, glassigt och helt hysteriskt LYXIGT för tydligen är inte myten om att allt som är miljövänligt är tråkigt död ännu. Det här är förstås jättebra, (tack Al Gore för att du antog rollen som Amerikansk Profet, utan dig skulle vi/de som spenderat ungdomligt idealistiska timmar med kravbananer och protokoll på Grön Ungdom fortfarande kämpat förgäves! Inget mäter sig mot USA och teve!!!), jag kan i min cynism se det fördelaktiga med att lansera miljöpolitik som nånting trendigt, coolt och helt opolitiskt.

men jag är så jävla besviken

för överallt där dessa klimatsmarta, miljötrendiga, samvetsrena kläder visas så är det en modell med BMI -17 som bär dom och jag undrar, är det bara jag, krävs det en ex-anorektisk feminist, för att SE?
För att se det sjuka i att modeindustrin och självgoda designers basunerar ut hur mycket ansvar de tar, hur väldigt medvetna de är och hur de bidrar till att rädda vår planet när de inte ens kan ta sitt jävla ansvar för budskapet de levererar till sin köpstarkaste grupp med sitt sjuka jävla ideal?
Är det bara jag eller orkar ingen bry sig längre eftersom det ändå inte händer nånting?

Jag får skylla mig själv som läser tidningar, jag får definitivt skylla mig själv som bläddrar igenom fucking aftonbladet då och då men det känns inte bra att på sidan 8 läsa om hur man går ner X kilo på X veckor, på sidan 12 se bilder på mänskliga klädhängare som bär säsongens hyllade trender nerför catwalken och sen på sidan 14 läsa nån sensationsartikel om ”Hon lider av anorexi – väger 32 kilo – Jag äter ett korn ris om dagen”
Det känns som att det bara är jag som ser det fullkomligt absurda i sammanhanget.

Det känns som att debatten om relationen mellan skönhetsidealet och ätstörningar aldrig räcker längre än till feminist”gnäll” och åh vad det är sorgligt. Debatten återupplivas när nån modell har svultit sig själv till döds men sen återgår den till att ligga i respirator i vissa kvinnors genusmedvetanden. Något som aldrig ligger i respirator är det kvinnliga kroppshatet och modeindustrins samvetslösa utnyttjande av detta. Hur modefascisterna än försöker försvara och bortförklara verkar det inte finnas någon annan logisk förklaring än att de gör det för att kvinnoförtrycket lönar sig och det som är ekonomiskt försvarbart väger alltid tyngre än det som är etiskt försvarbart.

Jag är så trött på att behöva debattera på Fittstim-nivå. Jag vill egentligen inte skriva om sånt här som jag själv känner är trist och uttjatat. Jag vill komma vidare. Jag vill inte stå och stampa på samma ruta som feministerna för tio jävla år sen.

Vad gör vi?

Arkiverat i:feminism, ätstörningar

Honey, we need to talk…

Jag: Du, vi måste prata…
Bloggen: Om vadå? OMG YOU’RE BREAKING UP WITH ME!
Jag: Nej! Eller jag menar jo.
Bloggen: Men varför? Vi älskar ju varandra!
Jag: I sanningens namn så har jag faktiskt tröttnat på dig för länge sen. Det känns som att du kräver mer än du ger. Jag minns knappt varför jag började gilla dig.
Bloggen: Men jag har ju gjort om mig för din skull. Tycker du inte att jag blev fin? Och jag säger ju nästan aldrig nånting!
Jag: Jooo, jag tycker att du är fin.  Problemet är att du är så tyst. Jag orkar inte ta initiativ till alla våra dödfödda samtal. Det är som att vi inte har nånting att prata om längre. 
Bloggen: Du har en annan! Erkänn!!
Jag: Alltså… Jo, jag har en annan blogg. Du förstår, jag kunde inte låta bli. Med den kan jag berätta precis vad som helst! Allt jag tänker på. Och det är just vad jag behöver nu.
Bloggen: Men politiken då? Vi skulle ju stå på bloggbrigaden och skrika oss hesa! Det var ju det som var meningen… med oss.
Jag: Jag måste erkänna en sak….
Bloggen: Åh nej. Säg inte-
Jag: ….jag tycker politik är skit. Jag orkar inte engagera mig längre, orkar inte tycka nånting högt. Jag har tappat tålamodet med folks korkade åsikter, vill inte förhålla mig till strukturer hela jävla tiden och visst finns det smarta människor men hur långt räcker ryggklapperi? Det enda jag kan göra är att leva genom mina ideal istället för att stöta dom mot ondskan.
Bloggen: Så du har ljugit för mig? Hela tiden?
Jag: Jag försökte faktiskt! Jag gjorde verkligen det! Jag ville göra nåt av mina åsikter som inte innebar att sitta på möte efter möte med nåt jävla ungdomsförbund, skriva protokoll, käka kravbananer och betrakta min redan sköra kreativitet och tillförlit till andra människor dö. Jag ville göra nåt som var kul och bra och viktigt, nåt bortom partipolitikens skitnödighet, nåt där jag fick användning för mitt skrivande och min cynism.
Bloggen: Jag förstår inte. Det är väl det vi har? Vad är det som är fel? 
Jag: Nej! Det blev ju alldeles misslyckat! Vi har levt i en lögn! Ser du inte det?
Bloggen: Jomen okej att det har blivit väl segt med uppdateringar. Och så himla roliga är vi ju faktiskt inte. Till och med ganska skitnödiga. Men det är väl ingen anledning att ge upp, alla har svackor ibland!
Jag: Jag känner ingen gnista. Det är som att passionen har dött helt.
Bloggen: Älskar du mig inte alls? Efter tio månader tillsammans, alla dessa nätter, alla sprakande idéer?
Jag: Du var min första blogg. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 
Bloggen: Finns det ingen chans att vi kan… du vet. Börja om igen. Tillsammans du och jag?
Jag: Kanske. Jag vet inte. Jag kanske inte kan hålla mig borta från dig, trots att det vore destruktivt för oss båda. Men det här kan inte fortsätta. Jag behöver hitta nån slags passion innan jag skriver texter för allmän beskådan igen.
Bloggen: …
Jag: Du. Var inte lessen. Jag tycker faktiskt om dig litegrann. Du är inte så himla hemsk. Kom ihåg alla bra stunder vi haft!
Bloggen: Du kan väl höra av dig nån gång? Det kommer kännas så tomt annars.
Jag: Kanske, sötnos. Kanske.

Arkiverat i:meta

Update: Vikare, skrynklare eller lindare?

I min bloggiver missade jag det nyttiga google-steget innan publicering, men tack vare Micke på Åsiktstorped har jag nu fått mer förkunskap om ämnet och dessutom har han en jättebehändig enkät som jag tycker att alla ska svara på! Diskussioner kring fenomenet hålls med all fördel i nåt av våra inläggs kommentarsfält. Kom ihåg att detta mycket väl kan vara en del av lösningen på biologi/miljö-problemet! 

Tydligen finns det även en till kategori; de som lindar papperet runt handen!

På skogsindustriernas hemsida kan vi läsa mer om toapapperskonsumentvanor. Statistiken säger att 60% är vikare, 30% skrynklare och en liten del lindare. I övrigt finns det ingen information om relation till exempelvis kön, ålder, sexualitet, inkomst eller politisk övertygelse. Det blir alltså nästa steg i vår undersökning.

Gör nu vetenskapen en tjänst och gå och rösta! Thx.

Arkiverat i:beteendevetenskap

Är du en vikare eller skrynklare?

John Doe frågade: ”Vad är en vikare eller skrynklare?”
Kaitlin sa: ”Det är tekniska termer som används av pappersindustrin.”
”Och betyder?”
”Toalettpapperstillverkarna delar in användarna i två kategorier, folk som skrynklar ihop pappret och de som viker ihop det. Fördelningen är fifty-fifty.”
- ”jPod” av Douglas Coupland (2006), sid. 399 

Jag vet inte om det här har ens ett uns av sanning i sig men det är så otroligt fascinerande! Är det verkligen 50/50? Och vem skrynklar pappret och varför? För känslan, av likgiltighet eller lathet, dadaistiska ideal eller kanske den visuella upplevelsen?

”När jag skrynklar mitt papper så känns det som en partikelbaserad effekt på bildskärmen, som en explosion i mitt inre. Det är inte bara en pappersbit jag håller där i min vänstra hand – det är en ickedimensionell pyroteknisk händelse.”

Tänk om det gjordes en undersökning av detta och det visade sig att det fanns samband mellan olika människor och torkteknik. Det här är ju ändå nånting som de flesta människor klarat helt själva utan insyn under större delen av sitt liv så även om miljön indirekt kan spela in så finns det ingen direkt social påverkan. Eller? Detta ger mig ett nästintill oemotståndligt sug efter att bli forskare i beteendevetenskap. MÅSTE VETA!

Själv är jag vikare. Det är intressant att så fort jag mötte insikten om att folk gör på olika sätt och började identifiera mig själv som en vikare satte fördomsgeneratorn igång och började tilldela de båda kategorierna dominerande personlighetsdrag. Skrynklare är säkert slarviga, lågbegåvade människor. Vikare ligger nog mer på den pedantiska skalan. Kan ni tänka er en professor i kvantfysik torka sig med skrynkligt papper?

I alla fall, jag behöver hjälp för att utföra den här beteendevetenskapliga studien. Hur gör ni och vad tror ni att det finns för samband, om några?

Arkiverat i:beteendevetenskap, litteratur

Fråga någon annan

Kollade på Fråga Olle häromdagen  när det nu var, har inget tidsperspektiv whatsoever, och nu fick jag bekräftelse för vad jag kände då; vad faaan? Hur kan de lyckas med att misslyckas med ännu ett sexprogram? Jo såhär: bjud in poänglösa gäster (jag tror att dom är kändisar men jag kände inte igen dom), ta en klassens clown till programledare som vill ha all uppmärksamhet och låt den verkliga huvudpersonen, alltså Olle, som faktiskt har nånting att komma med vad gäller sex, sitta tyst i en fåtölj. Ladda tv-tiden med fåniga lekar som dom man lekte i mellanstadiet/på fyllan och släng in en tittarfråga då och då som ”kändis”-gästerna får besvara med tramsoflams och Olle får besvara med så mycket kunskap han möjligtvis kan pressa in i en halv mening (imponerande mycket, dock).

När en har chansen att utforska och utbilda om alla de tusentals ämnen som ryms inom sex och sexualitet så väljer de att leka pest eller kolera med b-kändisar. Zzzzzzz. Skicka era frågor till sexfakta istället!

Arkiverat i:sexualitet, tv , fråga olle

Nej nej nej

”Om man ansluter sig till idén att det finns ett patriarkat som förtrycker kvinnor. Då har man inte en könsneutral inställning.”  

Nej Pär, då ansluter man sig till idén att samhället inte är könsneutralt och att det suger. What the fuck är detta för argumentering? Ojämställdheten försvinner inte bara för att en säger att det inte finns några skillnader. Först måste skillnaderna uppmärksammas och analyseras och sen ska olikabehandlingen utifrån kön kaputt.
Gör en klyscha för mig själv och föreställer mig motsvarande argumentering för Förintelsen, apartheid och rasmotsättningarnas USA. Men det kanske är annorlunda när det kommer till kvinns. Förresten, vad fan snackar han om könsneutral inställning för, den jävla biologistsexisten har ju knappast det själv.

Det här är iofs ingen nyhet men snubben säger emot sig själv hela tiden! Å ena sidan har de feministiska konspiratörerna tagit över hela samhället och media, å andra sidan betyder fi:s 0,68% i valet att Pär har folket med sig. Att det finns fler anledningar till att partiet inte fick röster ens av feminister, varav den mest uppenbara vore att de inte representerar alla rörelser inom feminismen verkar vara helt beyond människan. Hans oförmåga att uppfatta komplexitet skulle väl förklaras som ett biologiskt, manligt faktum av hans husgudinna Annika Dahlström, så där har han ju en ursäkt vi alla kan acceptera.
Att bitcha med någon så analytiskt lågbegåvad som Pär Ström känns som att slå ett efterblivet barn och för den delen jävligt utdaterat men han är för lätt för att motstå. Bara det här inlägget, sen ska jag skärpa mig. Lovar. 

Arkiverat i:feminism , antifeminism, bottenlöst hat, lögner, pär ström

Bitterfittan av Maria Sveland

Boken var så bra som jag föreställde mig. Det kändes bra att sträckläsa den hela natten och avsluta dygnets sjätte timme med att skriva mitt livs första beundrarbrev. Som att flyta på rygg i vatten, buren av förtröstan, tillit och långa tankars välsignelse.

Boken handlar om, med Svelands egna ord: ”om en kvinna som vill älska och existera på precis samma villkor som männen. Som vill bortom könen, kärleken och alla myter som låg i vägen. En bok som handlar om att det måste gå att leva jämställt med den man älskar, han som påstår sig älska dig tillbaka. Annars vill jag inte vara med.”
Jag föll för språket, tempot och omväxlingen i nutid och tillbakablickar till barndom, ungdom, arbetsliv och familjeliv och den genialiska blandningen av innerligt ärligt privat och brinnande politiskt. Mellan roman, självbiografi och reportage. Sveland pekar skickligt ut den sortens jobbighet i vardagen som sitter så ingrott att det är svårt att protestera mot. Könsfötrycket som viftas bort som melodramatiskt gnäll i andan av att nu när kvinnor får rösta och göra abort så finns det ingen ojämställdhet längre, det handlar bara om individuella val, inte strukturer.

Rekommenderas! Jag tycker att den var mer hoppfull och klok än deprimerande, eller deprimerande på ett bra sätt i alla fall. Jag hoppas att män också vågar läsa den, trots titeln och innehållet, eller att nån tvingar dom till det. Det finns frågor som behöver svar och den innehåller svar på frågan om varför män behövs i vardagskampen för jämställdhet.

Det är också värt att kolla in författarens hemsida för intressanta recensioner, extramaterial, artiklar, krönikor, radioproduktioner och boktips.

Arkiverat i:feminism, litteratur , bitterfittan, jämställdhet, maria sveland

Hyckleri

Om jag vill kan jag skrapa ut foster ur min livmoder därför att jag har bestämmanderätt över min kropp, men jag får inte sterilisera mig förrän jag fyllt 25 år?Om jag vill kan jag döda och föda ut ett foster ur min livmoder därför att jag har bestämmanderätt över min kropp, men jag får inte sterilisera mig förrän jag fyllt 25 år?

Jag får göra saker som kan få oåterkalleliga konsekvenser som röka, konsumera alkohol, tatuera mig och utöva extremsporter därför att jag har bestämmanderätt över min kropp, men jag får inte sterilisera mig förrän jag har fyllt 25 år?

Okej, big deal, det är ju bara att käka p-piller, onödigt att jämföra med tatueringar! Men jag vill verkligen, verkligen inte föda barn. Jag kan knappt tänka mig nåt värre. Så hur tror ni det känns när N berättar att hon upptäckte att hon var gravid i artonde veckan efter regelbunden menstruation, noll graviditetstecken och två negativa gravtest? ÅNGEST.

Arkiverat i:familjeplanering , bestämmanderätt, kropp, sterilisering

Ombytta roller

Är det bara jag som missat nåt eller finns det verkligen INGEN svensk feminismgrupp på facebook (jaja)? Så här står det i beskrivningen för gruppen ”Feminism”:

”Feminism som förtrycksmekanism alt. verktyg för förtryckandet av icke
nordeuropeiska invandrare i Sverige”

Alltså det är sant! Inte påståendet dårå, utan att det står så. Jag behöver väl knappast tillägga att resten som står där är totalt genomvidrigt puckat bullshit.
Och gruppen ”Ja till jämställdhet på lika villkor NU” driver samma manifest som Pär Ström.
Mycket uppretande!

En kanske skulle ta och starta ”Antifeminism” syftandes på ovan nämnda grupper för riktiga feminister.

Arkiverat i:feminism , facebook, feminism