Brüno: Delicious Journeys Through America for the Purpose of Making Heterosexual Males Visibly Uncomfortable in the Presence of a Gay Foreigner in a Mesh T-Shirt

Polly för en vecka sen: “Åh hoppas Sacha Baron Cohens nästa film handlar om Bruno!”

Polly idag: *dör av lycka*

new strategies for the new order

Ni vet den där billeken. En ska komma på ord som innehåller bokstäverna på en registreringsplåt, flest och snabbast vinner. Ptja, vad tänker ni om ni ser FRA?*

Jag kan inte nåt av språken som talas i Belgien men det verkar som att Belgien ska dra Sverige inför Strasbourgdomstolen (jag fixar inte riktigt EU-byråkrati heller men det låter ju auktoritärt). Bra! Hoppas fler länder, organisationer och medborgare gör samma sak. Oavsett vad vi får för regering nästa val så kommer Sverige antagligen inte att ta bort lagen själv så varför inte passa på att utnyttja EU när det väl kan komma till nytta?

Och på tal om nästa regering. Jag fattar att landets liberaler är så oändligt besvikna på Alliansen, men jag vet inte om jag tycker det här med att inte rösta är en så bra idé. Innan de strategiskt nog beslöt att inte räkna blankröster tyckte jag att det var en bra idé att rösta blankt, men att inte rösta alls - alltså, vilka tjänar på det egentligen? JAGVILLINTEHASVERIGEDEMOKRATERNAIRIKSDAGEN och jag misstänker att tiden är över när vi kunde skratta åt dom och hävda att när det kommer till kritan så kommer de aldrig över spärren. Det är i alla fall inte värt att ta risken.

Om den stora partipolitiken tappat sin slitna glans helt så finns faktiskt Piratpartiet. Sen FRA gick igenom har det fullkomligt dröst in medlemmar i partiet och jag är en av dom. De behövs mer än någonsin och deras tre frågor har sen en tid tillbaka varit tre av mina hjärtefrågor. Jag skiter i att de inte har en valplattform som rör allt från abort till infrastruktur, de är det enda parti som behandlar dessa frågor med den vikt de förtjänar och med det förstånd som de flesta övriga partier saknar. De behövs i riksdagen. Det måste vara det mest effektiva sättet att påverka i det stora spelet just nu eftersom pamparna ändå skiter i vad deras väljare tycker. Om du inte litar på de stora partierna - byt taktik.

*Jag tänker FöRrädAre.

varje steg du tar

Hittade en upplysande lista över integritetskränkande övervakningslagar som införts eller är på väg att införas på opassande. Innan FRA-kontroversen piskats upp så mycket att den spräckte min isolerande bubbla var jag varken särskilt medveten om eller engagerad i integritetsfrågan förutom att jag hade en allmän åsikt om att staten ska hålla sig fucking borta från ens privatliv.

För att muntra upp mig själv technorgasmerar jag till detta. Så jävla coolt! Digitala tatueringar och internetuppkopplade hjärnor, framtiden är nära. Vilket i och för sig för oss tillbaka till ämnet och problemet med staten och kapitalets dumkonservativa och farligt fåfänga försök att behålla makten som förskjuts i nästan samma takt som teknologins rasande snabba utveckling…

Allmän avlyssning - check, NU: nationellt DNA-register

Här kommer ännu en hjärtattack.

Regeringen har tillsatt en utredning som ska “analysera vilka behov de brottsbekämpande myndigheterna har av att kunna ta vävnadsprover från PKU-biobanken i beslag.”
“PKU-registret är en biobank där blodprover för de födda i Sverige efter 1975 förvaras i forskningssyfte; även blodprover för vissa födda tidigare ingår.” (Wikipedia).

En kan ju räkna ut med halva röven att polisen absolut tycker sig ha ett behov av ett allmänt DNA-register, och en kan räkna ut med andra hälften vilka fruktansvärda möjligheter ett sånt här register ger Staten som i och med FRA redan visat sig vara mer korrumperat och maktgalet än en kunde tro tidigare, så en sådan lag verkar inte långt borta. Undantag från biobankslagen har redan skett vid jakten på Anna Lindhs mördare och efter tsunamikatastrofen för att identifiera offren, vilket ju kan tyckas vara etiskt försvarbart, men tänk då vilka undantag som skulle kunna anses rättfärdiga i “Kampen mot terrorismen” och för att försvara landet mot “yttre hot”. Taggen i mitt hjärta efter Göteborgskravallerna börjar värka igen.

Mer information om PKU-registret och utredningen finns i en artikel från Dagens Medicin.

Ett litet ljus i mörkret är dock att du kan begära att få dina blodprov destruerade!
Instruktionerna är saxade från en kommentar i Rick Falkvinges (pp) blogg:

“Skriv till PKU-registret och begär att ditt blodprov ska förstöras.

Exempel på brev:

Jag (NAMN) återkallar härmed mitt tidigare samtycke för använding av mina vävnadsprover.
Enligt 6§ lagen om biobanker i hälso- och sjukvården (SFS 2002:297) ska därmed vävnadsprovet omedelbart förstöras eller avidentifieras.

Din moders namn och personnummer, ditt födelsedatum och på vilket sjukhus du är född.

Din underskrift.

Skicka till:

PKU-laboratoriet
Huddinge Universitetssjukhus
141 86 Huddinge”

Jag föreslår att alla som inte vill att framtidens polisväsende ska ha tillgång till deras DNA gör detta innan det är försent.

jag beklagar sorgen

I över ett dygn gick jag omkring i en falsk, temporär lättnad. Igårmorse sprang jag till teven och hörde att FRA skulle gå på återremiss och trodde otroligt orutinerat att det skulle ta några veckor. “Grattis till ett fortsatt oövervakat liv” sa jag till min pappa, folkpartisten. Trodde inte att det räckte med några timmar att omarbeta ett förslag som redan från början saknat existensberättigande. Tydligen fanns det inom mig en seglivad tro på att Sveriges politiska klimat inte är helt sjukt infekterat, nåt som FRA borde ha tagit livet av så fort det nådde mitt medvetande.

Jag slog upp tidningen idag vid middagstid. Jag läste första sidan.

…

…

…

Jag vet inte vad jag ska säga. Allt känns så overkligt. Allt. Jag vet inte. Helvete.

Fan. Fan. Fan.

Vad är det som händer?? Allt vi skriver och säger kommer att övervakas och Sverigedemokraterna kan komma in i riksdagen om två år. Har jag missat nåt? Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här och jag vill bara mobba konspiratorikern i mig men vart är vi på väg? Jag förstår ingenting. Jag tror att jag har gått in i posttraumatiskt stressyndrom.

Jag har varit arg på politiken, jag har varit ledsen och besviken och direkt hatisk men aldrig, aldrig har jag varit så rädd och chockad. Det spelar ingen roll hur de sminkat upp lagen, det är fortfarande samma sak. Och nu när den väl är här kommer vi antagligen aldrig bli av med den. Antingen så blir det inte värre än så här, vilket redan är illa illa, eller så blir det ännu värre. Ännu värre lagar i händerna på ännu värre politiker.

Det hela är verkligen oförståeligt sjukt. Thomas “Nattväktaren” Bodström lägger fram det möjligtvis mest odemokratiska förslaget i efterkrigssverige, oppositionen förkastar det och Alliansen tar över och lyckas driva igenom det. Finns det nånting jämförbart?

Herregud. Herreminjävlagud.

jag blev inte våldtagen inatt heller

När N kom hem från krogen igår satt jag fortfarande och pillade vid datorn fast jag borde gått och lagt mig för länge sen. Det tog inte lång tid innan jag slutade skämmas över mitt nattsurfande. Hon hade med sig två män and I’m alright with that MEN
ena mannen var full, båda pratsamma och snäppet för högljudda för att jag skulle känna mig bekväm. Jag kom själv inte ihåg dom men man 1 mindes mig klart och tydligt från en krogrunda för flera månader sen.
Han sa “jag kommer ihåg dig! Du var den blonda söta tjejen med vackra röda läppar! Men du har klippt dig, du som var så vacker!”
Inte den sortens konversation jag föredrar men okej, det var väl en komplimang, jag var trevlig, skrattade sådär tjejigt bekräftande. Han fortsatte prata om hur vacker jag är, men jag har klippt mig, det är okej, men jag hade så fint blont hår. (Jag började inse att min nya frisyr kan vara årets smartaste drag, flatlooken som skyddar mot påträngande heteromän.)
“Har du pojkvän?”
Nej.
“Varför inte?”
Jag vill inte ha nån.
Man 1, den fulle, försvinner ut i köket med N. Man 2 frågar om jag har pojkvän. Nej. “Varför inte?” Jag vill fortfarande inte ha nån. “Är du lesbisk?”
och jag har fortfarande inte lärt mig att ljuga, bara hålla käften och det straffar sig än en gång
“Nej, men nästan”, svarar jag så otroligt klyftigt. Detta genererar en ny kladdig sats av frågor om mitt sexliv; “Är du lesbisk? Har du provat? Jag tror att du är lesbisk, du är nog lesbisk. Har du och N… Ni har inte…?”
Alltså herregud, vi är familj!!! jag förklarar detta gång på gång och tillslut säger jag att jag inte vill diskutera det här och går in till köket. En ny kladdig sats av komplimanger från man 1, han står för nära, det här är inte roligt men jag har blivit förpassad till Tjejens Roll i Det Sociala Spelet och jag fnittrar, låtsas att det här inte alls är en jobbig situation utan fullkomligt normalt, för det är det ju, det är ju JAG som är avvikande.

Man 1 är på väg mot mitt rum och N och jag säger att där ska jag sova, ensam, du får inte vara där och han säger jag ska gå och sova ska du sova där? ska du sova där ensam? får inte jag sova där? vad gör du om jag lägger mig där?
“Jag knuffar bort dig” säger jag allvarligt.
Jag vill gå och lägga mig och skita i de där fulla puckosnubbarna, vill inte vara med, vill vara ifred.

Och då känner jag mig så jävla våldtagbar.
Och tankarna kommer, JAG måste se till att undvika att hamna i absolut fel situation. På grund av att två okända påträngande män befinner sig i mitt hem måste JAG tänka på hur fan ska jag göra nu.

Jag tänker saker som: jag får inte somna innan dom har somnat UTIFALL ATT, jag måste hålla mig vaken ifall dom kommer in i mitt rum UTIFALL ATT, jag måste ha på mig pyjamasbyxor UTIFALL ATT

Jag tänker även en tanke som är så vidrig att jag inte vet vart jag ska ta vägen och trycker bort den snabbt. “Jag kanske borde ligga med nån av dom ‘frivilligt’ så dom inte får för sig att tvinga sig på mig sen.”

Jag drar undan N och frågar om hon ska sova i sitt rum inatt. “Jaa?” säger hon förvånat. “Okej” säger jag, skäms för att jag nånstans är rädd. “Vadådå?” frågar hon. Jag svarar inte riktigt. “Jaha, du menar så?” fast jag vet inte riktigt om vi menar samma sak så jag frågar om vi kan sova i samma rum inatt och N är min gullemamma och hon säger jaa, det är klart vi kan gumman och jag går och lägger mig, tänder lampan och läser Harry Potter. Får inte somna än. Läser sida efter sida, försöker att inte tänka på min obefogade rädsla.

Man 1 kommer in i mitt rum. Han har alldeles för lite kläder på sig. Han lägger sig bredvid mig på min säng. Han börjar prata med mig. Jag säger åt honom att gå därifrån, jag ska sova, jag vill att du går.
Han säger “varför sover du inte då? vad läser du? jag gillar också Harry Potter! Sov då, du kan sova”
Gå ut, jag ska sova, jag vill att du går.
Han säger “du tror väl inte att jag ska göra nåt? ser jag ut som en sån man? jag skulle inte göra nåt utan din tillåtelse. isåfall ska jag äta upp den här hunden!”
Gå ut, jag ska sova, jag vill vara ifred, jag vill att du går.

Han går. Jag fortsätter läsa. Min rädsla känns mindre och mindre obefogad.
Jag hör ytterdörren öppnas. “Yes, säg att dom har gått!”
Jag hör dörren till mitt rum öppnas. “Nej, kom inte in hit!”
Jag vänder mig om och där står min bror, min söta gullebror, han säger “Sov så gott!” som om världen vore fullkomligt trygg och jag säger “God natt!” och kan äntligen lägga undan boken och försöka somna.

Efter ett tag kommer N och lägger sig bredvid mig och allt är lugnt. Trodde jag.

Man 1 kommer in igen. Jag vaknar inte till förrän jag hör nån prata och N vrider på sig besvärat. Han har sin arm runt hennes mage och jag ser hennes besvärade blick och jag vet att hon inte kommer göra nåt.
Jag knuffar undan hans arm. Jag tror att han låtsas sova. N puffar, väser att han ska gå och lägga sig i det andra rummet, han låtsas vara oförstående om vad vi menar och tillslut sitter alla upp i sängen.
Vi säger åt honom att gå. Jag funderar på att väcka min brorsa för att få in lite manlig auktoritet på vår sida. Jag har tappat varje spår av tjejig undergivelse och han frågar varför jag är så arg.
“För att du inte gör som jag säger!” svarar jag på skarpen. Han trilskas men till slut går han.

När jag vaknar på morgonen är det lika ljust som när jag somnade. Jag väntar tills männen har gått innan jag kliver upp. När jag går ut i köket är allt som vanligt, N surfar, bror sussar på soffan, jag tar min morgoncigg och tänker.

Tänker på att jag hatar min och alla andra kvinnors våldtagbarhet. Hatar att jag ska behöva ta ansvar. Hatar att jag ska behöva skämmas för min rädsla som kanske statistiskt sett är obefogad, “alla män är faktiskt inte våldtäktsmän!” men som inte känns så jävla obefogad med tanke på att fem mig mer eller mindre närstående personer har blivit våldtagna, en i ungefär samma situation som jag själv befann mig inatt, och jag vill inte bli ännu en, men risken är hela tiden närvarande, det är vår verklighet och män verkar inte fatta det.

Tänker på att jag hatar det Manliga Självförtroendet som gör att män istället för att fråga “Jag vill ha dig, vill du ha mig?” säger “Du är snygg, varför vill du inte ha mig?” som om det borde räcka med visat intresse för att jag snällt ska sära. Som gör att de inte respekterar gränser, som gör att de tränger sig på utan att ta minsta hänsyn till ett Nej hur det än är formulerat. Som gör att jag måste lägga så mycket energi på att försvara mig från första sekund för att inte senare hamna i en situation där det är för sent.
Det Manliga Självfötroendet som gör att de inte fattar att de gör fel därför att i deras verklighet har de rätt att göra så här mot mig.

Jag blev således inte våldtagen. Det finns inget brott att anklaga dessa män för, de var bara fulla och dumma. “Varför är du så arg? Var inte så sur! Jag skulle aldrig göra nåt mot din vilja!”

På den kollektiva ätstörningsfronten intet nytt

So, green is the new black. Modeindustrin har hittat ett nytt sätt att få konsumenter att fortsätta masskonsumera genom att döva vårt kollektiva dåliga samvete för miljöförstöringen.
Läste en tidning häromdan som heter Eco Queen. Det är ett mode/livsstilsmagasin riktat till kvinnor som vilket annat förutom, som namnet antyder, att allt är superekologiskt precis enligt klimatsmartdoktrinen. Glossigt, glassigt och helt hysteriskt LYXIGT för tydligen är inte myten om att allt som är miljövänligt är tråkigt död ännu. Det här är förstås jättebra, (tack Al Gore för att du antog rollen som Amerikansk Profet, utan dig skulle vi/de som spenderat ungdomligt idealistiska timmar med kravbananer och protokoll på Grön Ungdom fortfarande kämpat förgäves! Inget mäter sig mot USA och teve!!!), jag kan i min cynism se det fördelaktiga med att lansera miljöpolitik som nånting trendigt, coolt och helt opolitiskt.

men jag är så jävla besviken

för överallt där dessa klimatsmarta, miljötrendiga, samvetsrena kläder visas så är det en modell med BMI -17 som bär dom och jag undrar, är det bara jag, krävs det en ex-anorektisk feminist, för att SE?
För att se det sjuka i att modeindustrin och självgoda designers basunerar ut hur mycket ansvar de tar, hur väldigt medvetna de är och hur de bidrar till att rädda vår planet när de inte ens kan ta sitt jävla ansvar för budskapet de levererar till sin köpstarkaste grupp med sitt sjuka jävla ideal?
Är det bara jag eller orkar ingen bry sig längre eftersom det ändå inte händer nånting?

Jag får skylla mig själv som läser tidningar, jag får definitivt skylla mig själv som bläddrar igenom fucking aftonbladet då och då men det känns inte bra att på sidan 8 läsa om hur man går ner X kilo på X veckor, på sidan 12 se bilder på mänskliga klädhängare som bär säsongens hyllade trender nerför catwalken och sen på sidan 14 läsa nån sensationsartikel om “Hon lider av anorexi - väger 32 kilo - Jag äter ett korn ris om dagen”
Det känns som att det bara är jag som ser det fullkomligt absurda i sammanhanget.

Det känns som att debatten om relationen mellan skönhetsidealet och ätstörningar aldrig räcker längre än till feminist”gnäll” och åh vad det är sorgligt. Debatten återupplivas när nån modell har svultit sig själv till döds men sen återgår den till att ligga i respirator i vissa kvinnors genusmedvetanden. Något som aldrig ligger i respirator är det kvinnliga kroppshatet och modeindustrins samvetslösa utnyttjande av detta. Hur modefascisterna än försöker försvara och bortförklara verkar det inte finnas någon annan logisk förklaring än att de gör det för att kvinnoförtrycket lönar sig och det som är ekonomiskt försvarbart väger alltid tyngre än det som är etiskt försvarbart.

Jag är så trött på att behöva debattera på Fittstim-nivå. Jag vill egentligen inte skriva om sånt här som jag själv känner är trist och uttjatat. Jag vill komma vidare. Jag vill inte stå och stampa på samma ruta som feministerna för tio jävla år sen.

Vad gör vi?

vad händer egentligen i skara sommarland?

+

=

?

Honey, we need to talk…

Jag: Du, vi måste prata…
Bloggen: Om vadå? OMG YOU’RE BREAKING UP WITH ME!
Jag: Nej! Eller jag menar jo.
Bloggen: Men varför? Vi älskar ju varandra!
Jag: I sanningens namn så har jag faktiskt tröttnat på dig för länge sen. Det känns som att du kräver mer än du ger. Jag minns knappt varför jag började gilla dig.
Bloggen: Men jag har ju gjort om mig för din skull. Tycker du inte att jag blev fin? Och jag säger ju nästan aldrig nånting!
Jag: Jooo, jag tycker att du är fin.  Problemet är att du är så tyst. Jag orkar inte ta initiativ till alla våra dödfödda samtal. Det är som att vi inte har nånting att prata om längre. 
Bloggen: Du har en annan! Erkänn!!
Jag: Alltså… Jo, jag har en annan blogg. Du förstår, jag kunde inte låta bli. Med den kan jag berätta precis vad som helst! Allt jag tänker på. Och det är just vad jag behöver nu.
Bloggen: Men politiken då? Vi skulle ju stå på bloggbrigaden och skrika oss hesa! Det var ju det som var meningen… med oss.
Jag: Jag måste erkänna en sak….
Bloggen: Åh nej. Säg inte-
Jag: ….jag tycker politik är skit. Jag orkar inte engagera mig längre, orkar inte tycka nånting högt. Jag har tappat tålamodet med folks korkade åsikter, vill inte förhålla mig till strukturer hela jävla tiden och visst finns det smarta människor men hur långt räcker ryggklapperi? Det enda jag kan göra är att leva genom mina ideal istället för att stöta dom mot ondskan.
Bloggen: Så du har ljugit för mig? Hela tiden?
Jag: Jag försökte faktiskt! Jag gjorde verkligen det! Jag ville göra nåt av mina åsikter som inte innebar att sitta på möte efter möte med nåt jävla ungdomsförbund, skriva protokoll, käka kravbananer och betrakta min redan sköra kreativitet och tillförlit till andra människor dö. Jag ville göra nåt som var kul och bra och viktigt, nåt bortom partipolitikens skitnödighet, nåt där jag fick användning för mitt skrivande och min cynism.
Bloggen: Jag förstår inte. Det är väl det vi har? Vad är det som är fel? 
Jag: Nej! Det blev ju alldeles misslyckat! Vi har levt i en lögn! Ser du inte det?
Bloggen: Jomen okej att det har blivit väl segt med uppdateringar. Och så himla roliga är vi ju faktiskt inte. Till och med ganska skitnödiga. Men det är väl ingen anledning att ge upp, alla har svackor ibland!
Jag: Jag känner ingen gnista. Det är som att passionen har dött helt.
Bloggen: Älskar du mig inte alls? Efter tio månader tillsammans, alla dessa nätter, alla sprakande idéer?
Jag: Du var min första blogg. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 
Bloggen: Finns det ingen chans att vi kan… du vet. Börja om igen. Tillsammans du och jag?
Jag: Kanske. Jag vet inte. Jag kanske inte kan hålla mig borta från dig, trots att det vore destruktivt för oss båda. Men det här kan inte fortsätta. Jag behöver hitta nån slags passion innan jag skriver texter för allmän beskådan igen.
Bloggen: …
Jag: Du. Var inte lessen. Jag tycker faktiskt om dig litegrann. Du är inte så himla hemsk. Kom ihåg alla bra stunder vi haft!
Bloggen: Du kan väl höra av dig nån gång? Det kommer kännas så tomt annars.
Jag: Kanske, sötnos. Kanske.

alla <3 dag-speshul

mitt ideala monoförhållande: jordan och perry cox i scrubs.

(minus barn)

inget emotionellt bajs, inget låtsas, inga onödiga känslouttryck eller bekräftelsekrav. bara perfektionen i att vara tillsammans med den enda som står ut med en.