När N kom hem från krogen igår satt jag fortfarande och pillade vid datorn fast jag borde gått och lagt mig för länge sen. Det tog inte lång tid innan jag slutade skämmas över mitt nattsurfande. Hon hade med sig två män and I’m alright with that MEN
ena mannen var full, båda pratsamma och snäppet för högljudda för att jag skulle känna mig bekväm. Jag kom själv inte ihåg dom men man 1 mindes mig klart och tydligt från en krogrunda för flera månader sen.
Han sa ”jag kommer ihåg dig! Du var den blonda söta tjejen med vackra röda läppar! Men du har klippt dig, du som var så vacker!”
Inte den sortens konversation jag föredrar men okej, det var väl en komplimang, jag var trevlig, skrattade sådär tjejigt bekräftande. Han fortsatte prata om hur vacker jag är, men jag har klippt mig, det är okej, men jag hade så fint blont hår. (Jag började inse att min nya frisyr kan vara årets smartaste drag, flatlooken som skyddar mot påträngande heteromän.)
”Har du pojkvän?”
Nej.
”Varför inte?”
Jag vill inte ha nån.
Man 1, den fulle, försvinner ut i köket med N. Man 2 frågar om jag har pojkvän. Nej. ”Varför inte?” Jag vill fortfarande inte ha nån. ”Är du lesbisk?”
och jag har fortfarande inte lärt mig att ljuga, bara hålla käften och det straffar sig än en gång
”Nej, men nästan”, svarar jag så otroligt klyftigt. Detta genererar en ny kladdig sats av frågor om mitt sexliv; ”Är du lesbisk? Har du provat? Jag tror att du är lesbisk, du är nog lesbisk. Har du och N… Ni har inte…?”
Alltså herregud, vi är familj!!! jag förklarar detta gång på gång och tillslut säger jag att jag inte vill diskutera det här och går in till köket. En ny kladdig sats av komplimanger från man 1, han står för nära, det här är inte roligt men jag har blivit förpassad till Tjejens Roll i Det Sociala Spelet och jag fnittrar, låtsas att det här inte alls är en jobbig situation utan fullkomligt normalt, för det är det ju, det är ju JAG som är avvikande.
Man 1 är på väg mot mitt rum och N och jag säger att där ska jag sova, ensam, du får inte vara där och han säger jag ska gå och sova ska du sova där? ska du sova där ensam? får inte jag sova där? vad gör du om jag lägger mig där?
”Jag knuffar bort dig” säger jag allvarligt.
Jag vill gå och lägga mig och skita i de där fulla puckosnubbarna, vill inte vara med, vill vara ifred.
Och då känner jag mig så jävla våldtagbar.
Och tankarna kommer, JAG måste se till att undvika att hamna i absolut fel situation. På grund av att två okända påträngande män befinner sig i mitt hem måste JAG tänka på hur fan ska jag göra nu.
Jag tänker saker som: jag får inte somna innan dom har somnat UTIFALL ATT, jag måste hålla mig vaken ifall dom kommer in i mitt rum UTIFALL ATT, jag måste ha på mig pyjamasbyxor UTIFALL ATT
Jag tänker även en tanke som är så vidrig att jag inte vet vart jag ska ta vägen och trycker bort den snabbt. ”Jag kanske borde ligga med nån av dom ‘frivilligt’ så dom inte får för sig att tvinga sig på mig sen.”Jag drar undan N och frågar om hon ska sova i sitt rum inatt. ”Jaa?” säger hon förvånat. ”Okej” säger jag, skäms för att jag nånstans är rädd. ”Vadådå?” frågar hon. Jag svarar inte riktigt. ”Jaha, du menar så?” fast jag vet inte riktigt om vi menar samma sak så jag frågar om vi kan sova i samma rum inatt och N är min gullemamma och hon säger jaa, det är klart vi kan gumman och jag går och lägger mig, tänder lampan och läser Harry Potter. Får inte somna än. Läser sida efter sida, försöker att inte tänka på min obefogade rädsla.
Man 1 kommer in i mitt rum. Han har alldeles för lite kläder på sig. Han lägger sig bredvid mig på min säng. Han börjar prata med mig. Jag säger åt honom att gå därifrån, jag ska sova, jag vill att du går.
Han säger ”varför sover du inte då? vad läser du? jag gillar också Harry Potter! Sov då, du kan sova”
Gå ut, jag ska sova, jag vill att du går.
Han säger ”du tror väl inte att jag ska göra nåt? ser jag ut som en sån man? jag skulle inte göra nåt utan din tillåtelse. isåfall ska jag äta upp den här hunden!”
Gå ut, jag ska sova, jag vill vara ifred, jag vill att du går.
Han går. Jag fortsätter läsa. Min rädsla känns mindre och mindre obefogad.
Jag hör ytterdörren öppnas. ”Yes, säg att dom har gått!”
Jag hör dörren till mitt rum öppnas. ”Nej, kom inte in hit!”
Jag vänder mig om och där står min bror, min söta gullebror, han säger ”Sov så gott!” som om världen vore fullkomligt trygg och jag säger ”God natt!” och kan äntligen lägga undan boken och försöka somna.
Efter ett tag kommer N och lägger sig bredvid mig och allt är lugnt. Trodde jag.
Man 1 kommer in igen. Jag vaknar inte till förrän jag hör nån prata och N vrider på sig besvärat. Han har sin arm runt hennes mage och jag ser hennes besvärade blick och jag vet att hon inte kommer göra nåt.
Jag knuffar undan hans arm. Jag tror att han låtsas sova. N puffar, väser att han ska gå och lägga sig i det andra rummet, han låtsas vara oförstående om vad vi menar och tillslut sitter alla upp i sängen.
Vi säger åt honom att gå. Jag funderar på att väcka min brorsa för att få in lite manlig auktoritet på vår sida. Jag har tappat varje spår av tjejig undergivelse och han frågar varför jag är så arg.
”För att du inte gör som jag säger!” svarar jag på skarpen. Han trilskas men till slut går han.
När jag vaknar på morgonen är det lika ljust som när jag somnade. Jag väntar tills männen har gått innan jag kliver upp. När jag går ut i köket är allt som vanligt, N surfar, bror sussar på soffan, jag tar min morgoncigg och tänker.
Tänker på att jag hatar min och alla andra kvinnors våldtagbarhet. Hatar att jag ska behöva ta ansvar. Hatar att jag ska behöva skämmas för min rädsla som kanske statistiskt sett är obefogad, ”alla män är faktiskt inte våldtäktsmän!” men som inte känns så jävla obefogad med tanke på att fem mig mer eller mindre närstående personer har blivit våldtagna, en i ungefär samma situation som jag själv befann mig inatt, och jag vill inte bli ännu en, men risken är hela tiden närvarande, det är vår verklighet och män verkar inte fatta det.
Tänker på att jag hatar det Manliga Självförtroendet som gör att män istället för att fråga ”Jag vill ha dig, vill du ha mig?” säger ”Du är snygg, varför vill du inte ha mig?” som om det borde räcka med visat intresse för att jag snällt ska sära. Som gör att de inte respekterar gränser, som gör att de tränger sig på utan att ta minsta hänsyn till ett Nej hur det än är formulerat. Som gör att jag måste lägga så mycket energi på att försvara mig från första sekund för att inte senare hamna i en situation där det är för sent.
Det Manliga Självfötroendet som gör att de inte fattar att de gör fel därför att i deras verklighet har de rätt att göra så här mot mig.
Jag blev således inte våldtagen. Det finns inget brott att anklaga dessa män för, de var bara fulla och dumma. ”Varför är du så arg? Var inte så sur! Jag skulle aldrig göra nåt mot din vilja!”
Arkiverat i:feminism, heteronorm