februari 12, 2008 • 15:19
Jag: Du, vi måste prata…
Bloggen: Om vadå? OMG YOU’RE BREAKING UP WITH ME!
Jag: Nej! Eller jag menar jo.
Bloggen: Men varför? Vi älskar ju varandra!
Jag: I sanningens namn så har jag faktiskt tröttnat på dig för länge sen. Det känns som att du kräver mer än du ger. Jag minns knappt varför jag började gilla dig.
Bloggen: Men jag har ju gjort om mig för din skull. Tycker du inte att jag blev fin? Och jag säger ju nästan aldrig nånting!
Jag: Jooo, jag tycker att du är fin. Problemet är att du är så tyst. Jag orkar inte ta initiativ till alla våra dödfödda samtal. Det är som att vi inte har nånting att prata om längre.
Bloggen: Du har en annan! Erkänn!!
Jag: Alltså… Jo, jag har en annan blogg. Du förstår, jag kunde inte låta bli. Med den kan jag berätta precis vad som helst! Allt jag tänker på. Och det är just vad jag behöver nu.
Bloggen: Men politiken då? Vi skulle ju stå på bloggbrigaden och skrika oss hesa! Det var ju det som var meningen… med oss.
Jag: Jag måste erkänna en sak….
Bloggen: Åh nej. Säg inte-
Jag: ….jag tycker politik är skit. Jag orkar inte engagera mig längre, orkar inte tycka nånting högt. Jag har tappat tålamodet med folks korkade åsikter, vill inte förhålla mig till strukturer hela jävla tiden och visst finns det smarta människor men hur långt räcker ryggklapperi? Det enda jag kan göra är att leva genom mina ideal istället för att stöta dom mot ondskan.
Bloggen: Så du har ljugit för mig? Hela tiden?
Jag: Jag försökte faktiskt! Jag gjorde verkligen det! Jag ville göra nåt av mina åsikter som inte innebar att sitta på möte efter möte med nåt jävla ungdomsförbund, skriva protokoll, käka kravbananer och betrakta min redan sköra kreativitet och tillförlit till andra människor dö. Jag ville göra nåt som var kul och bra och viktigt, nåt bortom partipolitikens skitnödighet, nåt där jag fick användning för mitt skrivande och min cynism.
Bloggen: Jag förstår inte. Det är väl det vi har? Vad är det som är fel?
Jag: Nej! Det blev ju alldeles misslyckat! Vi har levt i en lögn! Ser du inte det?
Bloggen: Jomen okej att det har blivit väl segt med uppdateringar. Och så himla roliga är vi ju faktiskt inte. Till och med ganska skitnödiga. Men det är väl ingen anledning att ge upp, alla har svackor ibland!
Jag: Jag känner ingen gnista. Det är som att passionen har dött helt.
Bloggen: Älskar du mig inte alls? Efter tio månader tillsammans, alla dessa nätter, alla sprakande idéer?
Jag: Du var min första blogg. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Bloggen: Finns det ingen chans att vi kan… du vet. Börja om igen. Tillsammans du och jag?
Jag: Kanske. Jag vet inte. Jag kanske inte kan hålla mig borta från dig, trots att det vore destruktivt för oss båda. Men det här kan inte fortsätta. Jag behöver hitta nån slags passion innan jag skriver texter för allmän beskådan igen.
Bloggen: …
Jag: Du. Var inte lessen. Jag tycker faktiskt om dig litegrann. Du är inte så himla hemsk. Kom ihåg alla bra stunder vi haft!
Bloggen: Du kan väl höra av dig nån gång? Det kommer kännas så tomt annars.
Jag: Kanske, sötnos. Kanske.
Arkiverat i:meta
februari 10, 2008 • 17:25
I min bloggiver missade jag det nyttiga google-steget innan publicering, men tack vare Micke på Åsiktstorped har jag nu fått mer förkunskap om ämnet och dessutom har han en jättebehändig enkät som jag tycker att alla ska svara på! Diskussioner kring fenomenet hålls med all fördel i nåt av våra inläggs kommentarsfält. Kom ihåg att detta mycket väl kan vara en del av lösningen på biologi/miljö-problemet!
Tydligen finns det även en till kategori; de som lindar papperet runt handen!
På skogsindustriernas hemsida kan vi läsa mer om toapapperskonsumentvanor. Statistiken säger att 60% är vikare, 30% skrynklare och en liten del lindare. I övrigt finns det ingen information om relation till exempelvis kön, ålder, sexualitet, inkomst eller politisk övertygelse. Det blir alltså nästa steg i vår undersökning.
Gör nu vetenskapen en tjänst och gå och rösta! Thx.
Arkiverat i:beteendevetenskap
John Doe frågade: ”Vad är en vikare eller skrynklare?”
Kaitlin sa: ”Det är tekniska termer som används av pappersindustrin.”
”Och betyder?”
”Toalettpapperstillverkarna delar in användarna i två kategorier, folk som skrynklar ihop pappret och de som viker ihop det. Fördelningen är fifty-fifty.”
- ”jPod” av Douglas Coupland (2006), sid. 399
Jag vet inte om det här har ens ett uns av sanning i sig men det är så otroligt fascinerande! Är det verkligen 50/50? Och vem skrynklar pappret och varför? För känslan, av likgiltighet eller lathet, dadaistiska ideal eller kanske den visuella upplevelsen?
”När jag skrynklar mitt papper så känns det som en partikelbaserad effekt på bildskärmen, som en explosion i mitt inre. Det är inte bara en pappersbit jag håller där i min vänstra hand – det är en ickedimensionell pyroteknisk händelse.”
Tänk om det gjordes en undersökning av detta och det visade sig att det fanns samband mellan olika människor och torkteknik. Det här är ju ändå nånting som de flesta människor klarat helt själva utan insyn under större delen av sitt liv så även om miljön indirekt kan spela in så finns det ingen direkt social påverkan. Eller? Detta ger mig ett nästintill oemotståndligt sug efter att bli forskare i beteendevetenskap. MÅSTE VETA!
Själv är jag vikare. Det är intressant att så fort jag mötte insikten om att folk gör på olika sätt och började identifiera mig själv som en vikare satte fördomsgeneratorn igång och började tilldela de båda kategorierna dominerande personlighetsdrag. Skrynklare är säkert slarviga, lågbegåvade människor. Vikare ligger nog mer på den pedantiska skalan. Kan ni tänka er en professor i kvantfysik torka sig med skrynkligt papper?
I alla fall, jag behöver hjälp för att utföra den här beteendevetenskapliga studien. Hur gör ni och vad tror ni att det finns för samband, om några?
Arkiverat i:beteendevetenskap, litteratur
Kollade på Fråga Olle häromdagen när det nu var, har inget tidsperspektiv whatsoever, och nu fick jag bekräftelse för vad jag kände då; vad faaan? Hur kan de lyckas med att misslyckas med ännu ett sexprogram? Jo såhär: bjud in poänglösa gäster (jag tror att dom är kändisar men jag kände inte igen dom), ta en klassens clown till programledare som vill ha all uppmärksamhet och låt den verkliga huvudpersonen, alltså Olle, som faktiskt har nånting att komma med vad gäller sex, sitta tyst i en fåtölj. Ladda tv-tiden med fåniga lekar som dom man lekte i mellanstadiet/på fyllan och släng in en tittarfråga då och då som ”kändis”-gästerna får besvara med tramsoflams och Olle får besvara med så mycket kunskap han möjligtvis kan pressa in i en halv mening (imponerande mycket, dock).
När en har chansen att utforska och utbilda om alla de tusentals ämnen som ryms inom sex och sexualitet så väljer de att leka pest eller kolera med b-kändisar. Zzzzzzz. Skicka era frågor till sexfakta istället!
Arkiverat i:sexualitet, tv , fråga olle
