Honey, we need to talk…

Jag: Du, vi måste prata…
Bloggen: Om vadå? OMG YOU’RE BREAKING UP WITH ME!
Jag: Nej! Eller jag menar jo.
Bloggen: Men varför? Vi älskar ju varandra!
Jag: I sanningens namn så har jag faktiskt tröttnat på dig för länge sen. Det känns som att du kräver mer än du ger. Jag minns knappt varför jag började gilla dig.
Bloggen: Men jag har ju gjort om mig för din skull. Tycker du inte att jag blev fin? Och jag säger ju nästan aldrig nånting!
Jag: Jooo, jag tycker att du är fin.  Problemet är att du är så tyst. Jag orkar inte ta initiativ till alla våra dödfödda samtal. Det är som att vi inte har nånting att prata om längre. 
Bloggen: Du har en annan! Erkänn!!
Jag: Alltså… Jo, jag har en annan blogg. Du förstår, jag kunde inte låta bli. Med den kan jag berätta precis vad som helst! Allt jag tänker på. Och det är just vad jag behöver nu.
Bloggen: Men politiken då? Vi skulle ju stå på bloggbrigaden och skrika oss hesa! Det var ju det som var meningen… med oss.
Jag: Jag måste erkänna en sak….
Bloggen: Åh nej. Säg inte-
Jag: ….jag tycker politik är skit. Jag orkar inte engagera mig längre, orkar inte tycka nånting högt. Jag har tappat tålamodet med folks korkade åsikter, vill inte förhålla mig till strukturer hela jävla tiden och visst finns det smarta människor men hur långt räcker ryggklapperi? Det enda jag kan göra är att leva genom mina ideal istället för att stöta dom mot ondskan.
Bloggen: Så du har ljugit för mig? Hela tiden?
Jag: Jag försökte faktiskt! Jag gjorde verkligen det! Jag ville göra nåt av mina åsikter som inte innebar att sitta på möte efter möte med nåt jävla ungdomsförbund, skriva protokoll, käka kravbananer och betrakta min redan sköra kreativitet och tillförlit till andra människor dö. Jag ville göra nåt som var kul och bra och viktigt, nåt bortom partipolitikens skitnödighet, nåt där jag fick användning för mitt skrivande och min cynism.
Bloggen: Jag förstår inte. Det är väl det vi har? Vad är det som är fel? 
Jag: Nej! Det blev ju alldeles misslyckat! Vi har levt i en lögn! Ser du inte det?
Bloggen: Jomen okej att det har blivit väl segt med uppdateringar. Och så himla roliga är vi ju faktiskt inte. Till och med ganska skitnödiga. Men det är väl ingen anledning att ge upp, alla har svackor ibland!
Jag: Jag känner ingen gnista. Det är som att passionen har dött helt.
Bloggen: Älskar du mig inte alls? Efter tio månader tillsammans, alla dessa nätter, alla sprakande idéer?
Jag: Du var min första blogg. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 
Bloggen: Finns det ingen chans att vi kan… du vet. Börja om igen. Tillsammans du och jag?
Jag: Kanske. Jag vet inte. Jag kanske inte kan hålla mig borta från dig, trots att det vore destruktivt för oss båda. Men det här kan inte fortsätta. Jag behöver hitta nån slags passion innan jag skriver texter för allmän beskådan igen.
Bloggen: …
Jag: Du. Var inte lessen. Jag tycker faktiskt om dig litegrann. Du är inte så himla hemsk. Kom ihåg alla bra stunder vi haft!
Bloggen: Du kan väl höra av dig nån gång? Det kommer kännas så tomt annars.
Jag: Kanske, sötnos. Kanske.

Arkiverat i:meta