So, green is the new black. Modeindustrin har hittat ett nytt sätt att få konsumenter att fortsätta masskonsumera genom att döva vårt kollektiva dåliga samvete för miljöförstöringen.
Läste en tidning häromdan som heter Eco Queen. Det är ett mode/livsstilsmagasin riktat till kvinnor som vilket annat förutom, som namnet antyder, att allt är superekologiskt precis enligt klimatsmartdoktrinen. Glossigt, glassigt och helt hysteriskt LYXIGT för tydligen är inte myten om att allt som är miljövänligt är tråkigt död ännu. Det här är förstås jättebra, (tack Al Gore för att du antog rollen som Amerikansk Profet, utan dig skulle vi/de som spenderat ungdomligt idealistiska timmar med kravbananer och protokoll på Grön Ungdom fortfarande kämpat förgäves! Inget mäter sig mot USA och teve!!!), jag kan i min cynism se det fördelaktiga med att lansera miljöpolitik som nånting trendigt, coolt och helt opolitiskt.
men jag är så jävla besviken
för överallt där dessa klimatsmarta, miljötrendiga, samvetsrena kläder visas så är det en modell med BMI -17 som bär dom och jag undrar, är det bara jag, krävs det en ex-anorektisk feminist, för att SE?
För att se det sjuka i att modeindustrin och självgoda designers basunerar ut hur mycket ansvar de tar, hur väldigt medvetna de är och hur de bidrar till att rädda vår planet när de inte ens kan ta sitt jävla ansvar för budskapet de levererar till sin köpstarkaste grupp med sitt sjuka jävla ideal?
Är det bara jag eller orkar ingen bry sig längre eftersom det ändå inte händer nånting?
Jag får skylla mig själv som läser tidningar, jag får definitivt skylla mig själv som bläddrar igenom fucking aftonbladet då och då men det känns inte bra att på sidan 8 läsa om hur man går ner X kilo på X veckor, på sidan 12 se bilder på mänskliga klädhängare som bär säsongens hyllade trender nerför catwalken och sen på sidan 14 läsa nån sensationsartikel om ”Hon lider av anorexi – väger 32 kilo – Jag äter ett korn ris om dagen”
Det känns som att det bara är jag som ser det fullkomligt absurda i sammanhanget.
Det känns som att debatten om relationen mellan skönhetsidealet och ätstörningar aldrig räcker längre än till feminist”gnäll” och åh vad det är sorgligt. Debatten återupplivas när nån modell har svultit sig själv till döds men sen återgår den till att ligga i respirator i vissa kvinnors genusmedvetanden. Något som aldrig ligger i respirator är det kvinnliga kroppshatet och modeindustrins samvetslösa utnyttjande av detta. Hur modefascisterna än försöker försvara och bortförklara verkar det inte finnas någon annan logisk förklaring än att de gör det för att kvinnoförtrycket lönar sig och det som är ekonomiskt försvarbart väger alltid tyngre än det som är etiskt försvarbart.
Jag är så trött på att behöva debattera på Fittstim-nivå. Jag vill egentligen inte skriva om sånt här som jag själv känner är trist och uttjatat. Jag vill komma vidare. Jag vill inte stå och stampa på samma ruta som feministerna för tio jävla år sen.
Vad gör vi?
Arkiverat i:feminism, ätstörningar
