So, green is the new black. Modeindustrin har hittat ett nytt sätt att få konsumenter att fortsätta masskonsumera genom att döva vårt kollektiva dåliga samvete för miljöförstöringen.
Läste en tidning häromdan som heter Eco Queen. Det är ett mode/livsstilsmagasin riktat till kvinnor som vilket annat förutom, som namnet antyder, att allt är superekologiskt precis enligt klimatsmartdoktrinen. Glossigt, glassigt och helt hysteriskt LYXIGT för tydligen är inte myten om att allt som är miljövänligt är tråkigt död ännu. Det här är förstås jättebra, (tack Al Gore för att du antog rollen som Amerikansk Profet, utan dig skulle vi/de som spenderat ungdomligt idealistiska timmar med kravbananer och protokoll på Grön Ungdom fortfarande kämpat förgäves! Inget mäter sig mot USA och teve!!!), jag kan i min cynism se det fördelaktiga med att lansera miljöpolitik som nånting trendigt, coolt och helt opolitiskt.
men jag är så jävla besviken
för överallt där dessa klimatsmarta, miljötrendiga, samvetsrena kläder visas så är det en modell med BMI -17 som bär dom och jag undrar, är det bara jag, krävs det en ex-anorektisk feminist, för att SE?
För att se det sjuka i att modeindustrin och självgoda designers basunerar ut hur mycket ansvar de tar, hur väldigt medvetna de är och hur de bidrar till att rädda vår planet när de inte ens kan ta sitt jävla ansvar för budskapet de levererar till sin köpstarkaste grupp med sitt sjuka jävla ideal?
Är det bara jag eller orkar ingen bry sig längre eftersom det ändå inte händer nånting?
Jag får skylla mig själv som läser tidningar, jag får definitivt skylla mig själv som bläddrar igenom fucking aftonbladet då och då men det känns inte bra att på sidan 8 läsa om hur man går ner X kilo på X veckor, på sidan 12 se bilder på mänskliga klädhängare som bär säsongens hyllade trender nerför catwalken och sen på sidan 14 läsa nån sensationsartikel om ”Hon lider av anorexi – väger 32 kilo – Jag äter ett korn ris om dagen”
Det känns som att det bara är jag som ser det fullkomligt absurda i sammanhanget.
Det känns som att debatten om relationen mellan skönhetsidealet och ätstörningar aldrig räcker längre än till feminist”gnäll” och åh vad det är sorgligt. Debatten återupplivas när nån modell har svultit sig själv till döds men sen återgår den till att ligga i respirator i vissa kvinnors genusmedvetanden. Något som aldrig ligger i respirator är det kvinnliga kroppshatet och modeindustrins samvetslösa utnyttjande av detta. Hur modefascisterna än försöker försvara och bortförklara verkar det inte finnas någon annan logisk förklaring än att de gör det för att kvinnoförtrycket lönar sig och det som är ekonomiskt försvarbart väger alltid tyngre än det som är etiskt försvarbart.
Jag är så trött på att behöva debattera på Fittstim-nivå. Jag vill egentligen inte skriva om sånt här som jag själv känner är trist och uttjatat. Jag vill komma vidare. Jag vill inte stå och stampa på samma ruta som feministerna för tio jävla år sen.
Vad gör vi?
Arkiverat i:feminism, ätstörningar
november 22, 2007 • 00:31
Såg att Arena hade tema ätstörningar i sitt oktobernummer när jag sengångade mellan hyllorna på biblioteket. Om ätstörningar ur ett feministiskt perspektiv, offerpositionen, varför inte den allmänfeministiska analysen kommit längre, obejktifieringen av ätstörda etc. Jag önskar verkligen att jag orkade läsa. För jag har ju skrivit om typ samma saker och tänker fortfarande, men det där med att bryta ihop under verklighetens overkliga tyngd på allmän plats är inte min grej. helvetesjävlabajshor.
En gång anorektiker, alltid anorektiker – skitsnack tänkte jag självsäkert, ”jag är för lat för att bry mig nu för tiden, och ännu mer för lat för att göra nåt åt det.”
De säger att jag har blivit smalare. ”Jasåjaha, det har jag inte märkt och tänk vad jag inte bryr mig för jag är rätt så nöjd som det är” var min första reaktion. Min andra var ”Herregud, har jag gått ner i vikt och ser ändå ut så här? Jag måste ha varit praktiskt tagit överviktig innan! *skräck* Om jag inte fortfarande är det!” Min tredje var att inspektionsspegla mig och samla hungerkickar. Jag kan faktiskt inte köpa chips och godis i affären. Förra veckan var jag sugen på chips och kände tröstätsuget men kom inte längre än tio meter utanför porten, sen var jag tvungen att gå hem och gråta. Det låter inte så självständigt. Är den här milda besattheten ett tecken på självdisciplin eller brist på dito? Patetiskt hur som helst.
Och vad är nästa steg? Jag vågar inte ens köpa en våg.
Kan jag lita på mig själv? (”Lite smalare/Jag tycker inte ens att magert är snyggt längre/Bara lite till.”)
Ätstörningar är på det stora hela ett jävla irriationsmoment på både det personliga och det sociala planet. Att försöka gå vidare i spiralen till politik och feminism är som att hälla vatten på hårddisken. FFFRSHSHCCHHHSSSHHH SPATT SPATT. Då faller tyngderna ner, som flyglar och kassaskåp; patriarkatet BAM! obejkifieringen BAM! skönhetsidealen BAM! könsrollerna BAM! sexismen BAM! hierarkierna BAM! Det gör ont, jag vill inte bry mig längre, jag vill inte ha några åsikter längre, och det brinner inuti och jag hatar allting och mig själv för det när det blir lesset i ögat också. Jag hatar det. Patetiskt.
Går det att bota smärtan med genuspoäng? Går det att tränga bort lessenheten genom att vara arg i grupp? Räcker det med fackeltåg för att lysa bort mörkret? Läsa böcker, behöver jag bli ännu mer upplyst om hur förjävligt det är och hur förbannat intrasslat det är, att jag kanske inte kommer få uppleva en apartheidfri tillvaro i mitt liv? För det finns ju överallt; patriarkala dementorer och anorektiska inferi, väntande i varje hörn för att våldta mig och tvångsraka mina ben, håna mitt fläsk och vägra mig abort.
For this kind of hunger there is no word
This kind of rage that doesn’t know how to
make itself heard
A universe expanding out of hand
drawn towards its hollow black surroundings
/N.Y – Frida Hyvönen
Förresten. Läs oktobernumret av Arena om tema ätstörningar.
Arkiverat i:feminism, ätstörningar , anorexia, arena, ätstörningar
Snubblade över den smått omdiskuterade låten ”Pro Ana Party Slamma” av den svenska gruppen Kitty on the Catwalk som uppträdde på Kulturhuset och skapade rabalder genom att marknadsföra sig med hjälp av anorexia. I SvD:s artikel kan man bl.a. läsa om pro ana-rörelsen:
”Rörelsen Pro Ana grundades i USA och hyllar anorexi som en livsstil istället för en sjukdom. Att kontrollera sitt näringsintag och hålla vikten är centralt och man vill inte identifiera sig med den sjukdomsbild som målas upp av sjukvården.”
Media målar upp en alldeles för enkel och ensidig bild av pro ana-rörelsen. Vad jag själv sett förespråkar de flesta seriösa sidorna inte anorexia som livsstil utan ser det som sin uppgift att stötta de som redan är sjuka oavsett om de själva vill bli friska eller inte och är fullkomligt medvetna om att de lider av en sjukdom. Disclaimers varnar besökare från att tro att ätstörningar är en bra bantningsmetod, att det är direkt farligt och är man medveten om att materialet kan verka triggande så tänk efter. Få, om någon, förnekar själva termen eating disorder. De vet att de är sjuka men de vill inte bli friska, och viljan är central i ”resan mot recovery”.
Vad de som aldrig varit inne i ätstörningssmeten kanske inte förstår är att ätstörningar är en livsstil, alldeles uppenbarligen en sjuk sådan, men fortfarande en livsstil som påverkar hela ens tillvaro, inte bara mat och ätande, utan även vad man gör och vem man umgås med.
Vet ni hur ensamt det är att vara anorektiker? Man kan aldrig prata om det utan att bli behandlad som ett sjukt offer som inte förstår sitt eget bästa. Det stämmer delvis att man är det, men det hjälper inte att bli behandlad så eftersom det bara förstärker känslan av att vara isolerad, alienerad, förstärker behovet av förståelse från någon som vet hur det är. Med internets anonymitet är det klart att de som delar intresse samlas och pratar om det som rör deras liv.
Och oavsett om informationen som finns där är ohälsosam eller farlig så är (bör) det även anorektikers fulla rätt att mötas och dela information enligt de mänskliga rättigheterna. Att stänga ner sidorna är, förutom ett hot mot yttrandefriheten, ett tämligen ineffektivt sätt att motverka sjukdomens spridning eftersom det inte är anorektikerna själva som utgör det stora hotet. Det är inte gräsrots-proana-rörelsen utan den mer eller mindre accepterade proana-propagandan som sprids via media och kultur och det vet vi ju!
Vad jag inte förstår är varför vi fortfarande är kvar på analys/gnällstadiet, borde vi inte ha kommit till aktionsstadiet nu när alla vet att mediala idealgurus är onda och opinionen till och med blåser åt rätt håll efter att tre modeller dött i anorexia och viktrestriktioner på catwalks införs här och var?
Varje gång du känner dig tjock i ett provrum, skriv ett brev till företaget. Varje gång du ser provdockor med utstickande revben, klaga hos expediterna, förr eller senare når det butikschefen o.s.v. Skapa en konstruktiv debatt, reklamsabotera, ring chefredaktörer på modemagasin, stoppa lappar i tidningarna, sprid information, slut fred med din egen kropp.
Om samtidskulturella uttryck som ”Pro Ana Party Slamma”-låten gör dig upprörd, gör en ”Anti Ana Party Slamma”. Chansen är stor att den får större genomslag med tanke på att förstnämnda inte håller någon större musikalisk kvalité (min subejktiva åsikt). Har man däremot lite distans till ämnet är texten och alla klockrena rim jävligt kul, fast jag tycker ju att Morning Glory är underhållning för sena kvällar…
Arkiverat i:feminism, ätstörningar , nej ni kommer aldrig hitta thinspiration här så sluta
Vem har inte haft ätstörningar. Vem är inte trött på det. Det är överallt. På ena sidan; bantningshets och billboardideal och fucking Lindsay Lohan. På andra sidan, rubriker som ”jag vägde 29 kilo”, ”jag blev fri från anorexia-djävulen” och ”kändisarnas ätstörningar”. Psykvården staplar svältoffrena på hög och skickar hem domså fort de kan stå på benen, politiker lovar att ta tag i problemet samtidigt som de skyller på media och media skyller på… öh. Konsumenterna? Ja just det. Det är vi kvinnor som gräver vår egen fallgrop, såklart. ”Vi” petar lesset på våra feta cellulitlår och svullar chips framför Top Model och dyrkar hud som skaver över nakna ben, nakna skelett. Konsumerar pro-ana, producerar pro-ana, slickar Lindsay Lohans beniga arsle. Gnäller på idealen och återskapar dem framför spegeln, om och om igen. Vi kvinnor. Vi vet ju inte bättre. Gräver våra egna gropar och skyllar på patriarkatet. What can you say.
Jag var anorektiker i tre år. Visst jämförde jag mig med tidningsmodeller, kändisar, fotomanipulerade thinspirationbilder, alla tjejer på skolan, till och med skyltdockor. Jag klippte ut bilder på smala människor som en påminnelse om vad jag inte var men vad jag kunde bli. Vetskapen om att jag kunde gå in i ett rum och lätt vara den smalaste tjejen gjorde mig stolt på något sjukt sätt och JA, vår tids kvinnoideal var en del av min sjukdom liksom personliga problem som resulterade i ett krig mot min egen kropp. Men det var också ett effektivt sätt att sätta stopp för den process som skulle ”göra mig till kvinna”. När puberteten gjorde entré blev jag smärtsamt medveten om betydelsen av Simones ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Jag hade naturen OCH samhället emot mig.Jag insåg att jag var på väg att bli förslavad under könets och genusets tunga bojor. Jag såg inte det minsta fram emot att träda in i min bottennivåpå den sexuella hierarkin, eller att bli betraktad som en omkringvandrande fitta med fittiga hormoner, fittig muskelmassa, fittig världsbild och fittiga tankegångar på grund av mitt kön. Du Är Tjej Och Hela Din Värld Ska Utgå Från Detta Faktum.
Så vad göra? Ungefär nu startar Projekt Avköning. För mig var anorexin alltså inte en strävan att nå det kvinnliga idealet, utan kanske snarare en längtan efter att slippa pressas in i den feminina rollen, en längtan efter att få vara människa och inte kön. Fettet formade min kropp till Kvinna och när det försvann kände jag mig renare. Det var inte nån fragil feminin svag liten sylfid jag ville vara, utan snarare asexuell androgyn känslolös omänsklig oberoende… istället för att anpassa mig till den snäva könsroll ”samhället” anvisat mig så pekade jag finger åt alla och slutade äta.
Nu är jag inte mer ätstörd än average Jane, d.v.s. jag har ”arbetsskador” som att min kropps värde inte ligger i vad den kan göra utan hur den ser ut, fettfobi och en inte alldeles oproblematisk inställning till mat (så typiskt tjejer… pfsh.). Ätstörningar är samma jävla besatthet hos alla drabbade men alla har ändå sin egen historia. Och jag kan inte säga att det här gäller för alla eller ens några av de miljontals ätstörda Janes ute i världen. För anorektiker är ju passiva offer för idealet, knappast aktiva motståndare, eller hur? Men blir vi tvångsmatade med anorexia eller blir vi tvångsmatade med Kvinnlighetspropaganda? Är det samma sak eller är det förstnämnda en reaktion på/flykt undan det sistnämnda? Ja, vad vet jag. Jag har ingen akademisk utbildning.
Arkiverat i:feminism, genus, ätstörningar , kvinnlighet
