Just som jag tänkte pensionera mig på heltid från den här satans bloggen läser jag naturligtvis nånting som är så upprörande att jag inte kan vara tyst trots att det inte tjänar något till att bli så irriterad att det gör ont men ja, jag tar allting mycket, mycket personligt!
Via Anders Wallner hittar jag ett gammalt men lika aktuellt blogginlägg av Katrine Kielos, en humoristiskt onyanserad guide till hur en hanterar män som inte kallar sig feminister (om man måste). I en annan värld hade jag kanske skrattat åt några av kommentatörernas motkäftningar men i den världen lever uppenbarligen inte jag.
”Mitt tips till killar är att dumpa tjejer som ser förhållningssättet till en ”-ism” som ett avgörande skäl till att man inte ska kunna leva tillsammans.”
”Haha så det viktigaste är vilken etikett han sätter på sig och inte hur han är som människa? Låter ju sunt… :)”
Det är väl just hur hen är som människa som avgör vilka åsikter/etiketter hen har? Ens personlighet påverkar allt från musiksmak till klädstil till politiska ståndpunkter. Vad annars? Gud? Jag bryr mig inte om vad folk kallar sig men om hen inte har ett i mina ögon sunt förhållningssätt till kön/genus/feminism/sexualitet så har hen inte heller en sund inställning till mig so why fucking bother?
Det är inte så att mina vänner och älskare måste tycka exakt som jag. Bland mina nära vänner finnes både kommunister och folkpartister, machograbbar och läppstift-och-högklackat-brudar, ja till och med vänner som tycker att Daniel Radcliffe är snygg! Men jag vägrar problematisera mitt liv och min identitet på patriarkala premisser i vardagliga diskussioner. Den som vill utsätta mig för det kan jag inte ha som vän eller älskare av samma anledning som jag antagligen aldrig kommer stifta närmare bekantskap med rasister, nazister och sexister. För meningsskiljaktigheter åsido – nära relationer handlar om gemenskap. Jag måste faktiskt inte älska precis alla i hela världen.
För att ha en chans hos mig (”varför skulle jag vilja det?” tänker alla som kvalar in på min ditchlista men det är helt okej för mig att inte du heller hänger med vilket skräp som helst) så måste du inte konstant överskrida din könsroll men jag uppskattar inte att få queerheter utpekade, hånade, problematiserade eller attackerade vare sig det är jag eller någon annan som inte följer patriarkatets punktlista till korrekt beteende. Jag vet redan. Jag vet. Och uppenbarligen så skiter jag i det.
Om jag sitter och myser med en älskling framför teven och en glitterbög uppenbarar sig vill jag aldrig, aldrig höra: ”Alltså jag fattar inte varför måste alla bögar vara så feminina.”
Jag vill aldrig, aldrig höra: ”Hur kan du vara feminist när du gillar våldssex?”
Jag vill aldrig, aldrig höra: ”Du är så feminin.” Du kan kalla mig snygg, sexig, het, vacker, söt men jag vill inte höra att jag ser ”feminin” eller ”kvinnlig” ut. Jag tar det varken som komplimang eller förolämpning utan endast ett konstaterande baserat på idiotiska normer som jag inte vill införliva i mitt privatliv.
Jag vill inte prata med någon som bara måste nämna hur synd det är om män i en diskussion om något helt annat, bara för att väga upp så det inte blir för feministiskt.
Jag behöver inte människor som konstant påminner mig om att jag är en avart i en sexistisk värld genom att dra provocerande skämt eller påståenden om t.ex. mitt kön eller min sexualitet.
Och jag vill verkligen inte stå ut med någon som kritiserar allt jag står för men som själv inte kan stå för någonting. Så du vill inte kalla dig själv feminist, fine! men göm för fan inte dina åsikter bakom någon falsk illusion av objektivitet. Jag hindrar dig inte från att tycka som du vill men det är fortfarande min förbannade demokratiska rättighet att tycka att du är en idiot.
Feminismen tål kritik men det gör inte jag (jo det gör jag men inte hur som helst). Feminismen tål att möta argument som vill framställa män och kvinnor som arter från olika planeter, men jag klassar det som sexism och det hör inte hemma i mitt sovrum. Jag orkar inte vara queerfeministisk soldat 24/7. CONSTANT VIGILANCE! – Nej tack.
Kort sagt: Jag möter nog med motstånd från samhället i stort, jag behöver inte den sortens motstånd i mina inre cirklar. Därför kommer jag aldrig, av självrespekt och för mitt välmåendes skull, dejta en icke-feminist.
Arkiverat i:feminism, relationer , antifeminism, håll avstånd
